Mentorsutbildningen på Högskolan i Borås har startat och varje deltagare ska starta ett reflektionsdokument kring mentorsfrågor. Dokumentet ska vara tillgängligt för de andra deltagarna och kommer att leda fram till en examination i slutet av kursen. Jag har valt att använda min nuvarande blogg som reflektionsdokument och med hjälp av dokumentet är det tänkt att jag ska kunna definiera min mentorsfilosofi och ta ställning till de olika frågeställningar som tas upp i kursen.

I samband med Bokmässan 2014 hölls konferensen ”Samtida skolchefer”, som tog avstamp ur den samtid vi lever i, och där berättade bl.a. Rachel Thörnell som är utvecklingschef i Alingsås om deras arbete och vägar till att få en lärande organisation och hur man kan skapa en lärandemiljö med bästa möjliga förutsättningar för att få elever och personal att växa och utvecklas genom möten och samtal. Hon betonar att den goda lärandeorganisationen inte uppstår av sig själv utan den måste struktureras och kompetens tillföras för att få till det goda lärandet.

Med Rachels berättelse i tankarna och med de positiva erfarenheter jag har med mig från Glasbergsskolans långsiktiga satsning på coachande förhållningssätt så tänker jag att den här mentorsutbildningen är onödig. Den litteratur och det arbete som ingår i den här mentorsutbildningen borde istället vara något som sker systematiskt ute i alla skolor i form av kollegiala samtal blandat med vetenskap och beprövade erfarenheter. Skolledarna borde organisera så att detta sker i alla organisationer för att stärka och utveckla dialogen mellan pedagoger och barn/elever så att lusten att lära ökar. Jag tycker också att det borde vara en självklarhet att skolans personal och ledning arbetade utifrån ett styrkebaserat perspektiv där vi genom samtal utforskar och uppskattar barns, elevers, föräldrars, kollegors och ledningens intentioner, förhoppningar och drömmar.